Allmänt

Podcast #4 – Våra förhållanden, part I

 

Lyssna när Andrea hälsar er välkomna till ”vecka fyra på vår lilla podcast-resa (hahahah, värsta jag hört) i fjärde avsnittet på vår podd! Detta avsnitt är det första av flera som kommer handla om våra pojkvänner och vi svarar på lite frågor som ni ställt oss. Ni hittar avsnittet HÄR på Devotes hemsida, på iTunes eller på appen Podcaster där ni söker på ”Mathilda och Andrea”. Nästa veckas ämne är inte än helt bestämt, så kom gärna med förslag på vad ni vill höra om! Alla förslag uppskattas! 

Allmänt

Vad håller vi på med?

Jag sitter just nu och skriver på mitt psykologiuppdrag om hur vi påverkas av sociala medier och kunde inte låta bli att börja förundras över hur ytliga vi egentligen är. Vi är alla egentligen så otroligt oförskämda. Vi sitter hemma i våra hus med fullt fungerande el och rent vatten i oändliga mängder och klagar på att vi inte har de där perfekta, slanka benen eller de plutiga läpparna. Samtidigt dör det årligen 7 miljoner barn i världen innan de ens hunnit fylla fem år. Låter kanske lite klyschigt, men förstår ni egentligen hur tragisk det är? Förstår ni hur tragiska vi är? Menar inget illa mot någon personligen för jag är ju lika involverad själv, men jag tycker bara att sättet vi tänker på ibland är riktigt skrämmande och egoistiskt. 

I samband med att jag började arbeta på McDonalds så skaffade jag mig ett fadderbarn hos SOS Barnbyar. Hon heter Pooja, bor i Indien och henne ger jag 250 kronor i månaden. Med andra ord så känner jag ändå att jag gör skillnad och under 2013 samlade SOS Barnbyar in hela 283 268 000 kr till sina barnbyar, men det är ju långt ifrån vad som är tillräckligt. Vad jag vill få sagt med detta inlägg är egentligen inte att ni också måste bli faddrar för att göra nytta, för det vet jag själv inte alltid är möjligt. Men jag tycker vi borde bli mycket bättre på att ta vara på vad vi har och värdera även de allra minsta sakerna som på något sätt förenklar vår vardag. Det ska i alla fall jag göra och det är från och med nu mitt nyårslöfte för i år; att börja uppskatta och le åt minsta sak som på något sätt förbättrar mitt liv, för det finns förmodligen miljontals som lever utan just det. 

 


Jag tror aldrig någonsin vi kommer kunna förstå.

Allmänt

Fördelsedagsfirande

 

Heeej! Först och främst måste jag bara berätta om gårdagen som var en av de bättre dagarna på länge; det var ju nämligen dags för Disney on Ice! Jag åkte in till Globen vid 13-tiden efter att ha firat en barndomsvän som fyller 18 iövermorgon och mötte Rebecka i T-centralen. Vi köpte godis och dricka i Globen Centrum och gick sedan för att hitta våra platser. Tror inte vi kunde ha haft bättre platser alltså! Vi satt på parkett och alla åkare var inte mer än två meter ifrån oss! 😀 Det var i alla fall så himlahimla bra och jag satt och storlog under hela föreställningen. Min kärlek för Disney är verkligen jättestor, blir nästan lite rörd när jag tänker tillbaka på hur bra det var! :’) Självklart tog jag inga bilder utan spelade istället in typ hela föreställningen, så bilden ovan är inte tagen av mig. Den är dock tagen från föreställningen jag var på, nämligen ”World of fantasy” och just delen med Den Lilla Sjöjungfrun och Ariel var min favorit! 

Idag har jag stått i köket nästan hela dagen, hehe. Min lillasyster fylle 15 (!!) år imorgon men hon har innebandyträning på kvällen så vi i familjen firade henne ikväll. Jag stod självklart för bakningen, men lagade även maten. Nu under kvällen har jag målat min lillasysters naglar som en liten tidig present och nu ska jag sätta mig och plugga. Jag har en deadline den 10 januari som motsvarar typ 80% av mitt betyg i psykologi så är faktiskt nervös. 🙁 

Allmänt

Storvreta cup



Godmorgon kääära läsare! Hela gårdagen spenderades i Uppsala på min lillasysters innebandycup. Jag, Mattias, pappa och Ann åkte hemifrån vid 9-tiden och hem kom vi inte förrän runt tolv! Mellan matcherna gick vi på Lager 157, drack juice som ni ser på bilden ovan, åt middag på Forno Romano osv. Sen älskar ju jag att titta på innebandy så jag klagar inte!

Anledningen till varför vi blev kvar så länge var ju i alla fall för att det gick så himla bra för Rebeckas lag och de spelar a-final nu på förmiddagen! Tråkigt att jag inte kan vara där, men jobba måste man. 😉 Efter det bär det av mot Andrea för pod-inspelning och sleepover! Kram!

Allmänt

En gång för alla

Hej! Jag tycker att du verkar som en väldigt smart, ödmjuk och självsäker person, på ett superbra sätt. Det är superkul att läsa din blogg och följa en liten del av av ditt liv 🙂

Jag tänkte höra ifall du kanske skulle kunna göra ett inlägg om din viktnedgång, hur du bar dig åt, ifall du hade någon svacka, hur snabbt du fick resultat, hur du kände dig innan och hur du känner dig nu. Att du nästan skäms för det tycker jag är väldigt intressant!

Kram på dig och tack för att du är så ärlig 🙂

 


Okej, först och främst hej på er och varning för lite halvlångt inlägg. Jag har fått jättemycket mail och en hel del frågor kring just detta ämne, nämligen hur jag gick ner i vikt. Till en början bestämde jag mig för att inte svara på dem och jag hoppas ni också kan förstå det senare i detta inlägg, men nu har jag bestämt mig för att göra det en gång för alla och försöka få med så mycket som möjligt – både positivt och negativt. Trots längden på detta inlägg (eller ska jag säga romanen, haha) så tror jag att det kan vara värt att läsa. Jag tror och hoppas verkligen att det kan få många tjejer och killar på andra, bättre tankar. 

 

Svar på kommentaren:
Hej, och först och främst tack så jättemycket för de fina orden! Blir jätteglad när folk gillar min blogg och eftersom jag är så ny bloggare så går fortfarande varje minsta lilla kommentar rakt in i hjärtat, hehe :’) 
Innan jag började gå ner i vikt så mådde jag väldigt dåligt över mig själv, något som tyvärr är väldigt vanligt för unga tjejer idag. Vi är så himla manipulerade av konstiga ideal (t.ex. att Victoria’s Secret’s modeller skulle vara mallen för en hälsosam kvinna när de egentligen svälter) att det helt enkelt är väldigt svårt att känna sig nöjd över sig själv. Många har frågat mig hur jag fann drivkraften till att börja gå ner i vikt och inte sluta, men jag har inte bra svar på hur jag gjorde. Jag tror helt enkelt att man måste vara riktigt missnöjd med – i detta fall – sin kropp och att drivkraften kommer just ur det missnöjet. Så var det i varje fall för mig och det var nog det som drev mig hela tiden. 

Precis som att ens läppar snabbt vänjer sig vid lypsyl så vänjer sig även kroppen med en viss mängd träning, så för att fortsätta få resultat var jag tvungen att öka antalet brända kalorier per pass ungefär en gång i månaden. Hur mycket man behöver bränna per pass är ju väldigt individuellt, men när jag började gå ner så körde jag 1 timme på crosstrainer på ganska lågt motstånd (fettförbränningen är högst vid lågintensiv träning och inte vid ”cardio”). I slutet av viktnedgången så stod jag i lite drygt 1,5 timmar på crosstrainern och tränade – liksom i början – 5 eller 6 gånger i veckan. Jag har i efterhand förstått att denna träningsmetod inte var perfekt och egentligen ska man kombinera konditionsträningen med styrketräning för bästa resultat, men med den träning jag gjorde så såg jag resultat varje vecka. I början var resultatet väldigt stort och det triggade ju mig att fortsätta, men efter ett tag kommer kroppen in i träningen ändå. Vad jag kommer ihåg så hade jag ingen svacka, men då var jag också ganska strikt med vad jag åt (undvek ”onyttigheter” och åt aldrig kolhydrater på kvällen).

Nu kommer vi till det viktiga. Jämför jag mig själv idag och med hur jag kände mig förut så är det ingen skillnad på hur jag ser på mig själv, INGEN. Visst så har jag jeans på mig idag vilket jag aldrig hade förut för att jag tyckte jag såg så tjock ut, visst är jag med på bilder idag vilket jag inte var förut och visst känns det lättare att visa sig i bikini – men det är inte för att jag är smalare. Jag är 110% säker på att det har att göra med att jag – som jag också nämnde i podden – tog mig an något som så himla många misslyckas med och faktiskt lyckades. Det har stärkt mig som person, själv överkommandet, och inte att jag väger si och så mycket. 

Anledningen till varför jag faktiskt skäms över att jag gick ner i vikt är för att jag tycker det säger väldigt mycket om mig som person. I och med det bevisade jag för mig själv och för alla runt omkring mig att jag inte kan älska mig själv för den jag är och att jag var för svag för att stå emot samhällets grupptryck om vad som är fint. Självklart kan det vara annorlunda om man är väldigt överviktig, men jag var aldrig det. Jag tyckte helt enkelt bara inte att jag dög, och det är det som gör att jag skäms över mig själv. Jag har i efterhand insett att jag har lika dåligt självförtroende nu som då, men jag har också lärt mig att det är något jag måste jobba med inifrån. Därför säger jag bara till alla er där ute: Don’t do it unless you really have to!! Det är inte värt det och jag rekommenderar ingen till att göra det. Jobba istället med att lära er älska er själva för precis den ni är. Tänk hur små oddsen var för att just ni skulle få komma till världen, så tänk hur utvalda ni redan är bara genom att ha fötts. Ni ska inte förändra er för att någon annan säger det, för det lämnar ändå inga garantier på ett bättre liv. 

Ta hand om dig, omge dig med människor som tar fram och värdesätter dina positiva sidor och stå upp för dig själv. Riktiga visdomsord min kära bloggläsare! <3